Existensiell kris - del 1
Detta är ett ganska djupt ämne som mest troligt snarare hör hemma i en bok, än på en blogg som hittils varit ganska ytlig i sitt utformande.
Det var i sexan på mellanstadiet, och jag minns det som det vore igår. Jag och min kompis gick på väg från skolan upp till torget, då jag plötsligt kläckte ur mig "Tänk vad länge vi har levat. Vi har levt så länge att vi inte ens minns hur det började, ändå är vi så unga i förhållande mot hur gamla vi kommer att kunna bli". Detta var alltså 16 år sedan, när jag var 12. Och svaret jag fick var väl vad man kunde förvänta sig av en annan 12 åring, det vill säga inte så utvecklande. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan på den tiden så var det var mest en oskyldig observation.
Misstolka mig dock inte. Jag såg fram emot att bli äldre, och var lika nyfiken då, som idag på vad som kommer att hända i framtiden. Tidigare samma år, dagen som jag fyllde år, så trodde jag att jag att det var dagen som jag skulle bli tonåring, för det blir man ju när man blir "To-lv", tänkte jag. Men jag fick förklarat för mig att jag fick vänta ett år till. Attans, jag som såg fram emot att bli tonåring. Kort och gott så innebar ju det att jag såg fram emot att bli äldre.
Det var först 8 år senare som jag hade min första livskris, och det var dagen jag fyllde 20. Jag insåg att jag inte längre var tonåring och att livet hade tagit ett gigantiskt kliv sen jag sist reflekterade över det. Det gick tillochmed så långt att jag skickade ett mail till alla jag kände vilket skulle förklara min situation. Här följer ett utklipp ur nämnda mail som skrevs den 21'a Oktober 1999;
"Nu sitter den nyexaminerade 20 årigen här på morgonkanten och beundrar sig själv för sin minst sagt ståtliga insats till mänskligheten. Men är det till överbefokningen kan ni undra. Svaret är väl ja, men det är inte den primära tanken som slår i våra tomma huvuden. Miraklet som är synonymt med 20 kan faktiskt oxå uttryckas verbalt. Jag säger bara SPRIT! Importering från Danmark, Tyskland och systembolaget. Fasten man alltid har farbror torkel's pålitliga destilleringsmaskin (se. hembränningsapparatur), så känns det fortfarande tryggande att ha statens spritutlämingsanhalt i ryggen om något skulle gå fel. Men det är ju inte bara spritkulturen som kommer att förändras. Det är väl nu man förväntas jobba, gifta sig, skaffa barn, hus, bil och hund. Bo på en tvärgata i ett industriområde, eller kanske tillochmed skaffa ett litet hus på prärien. Men det finns dock en litet nackdel med det sistnämnda, det är allldeles för långt till Konsum därifrån, dessutom blir det ett helsike när ungarna växer upp och ska åka på disco tre dagar i veckan. Näää, det får bli en liten mysig lägenhet mitt i centrum med en rumsren katt som heter 'lampa' eller nått."
Det var i sexan på mellanstadiet, och jag minns det som det vore igår. Jag och min kompis gick på väg från skolan upp till torget, då jag plötsligt kläckte ur mig "Tänk vad länge vi har levat. Vi har levt så länge att vi inte ens minns hur det började, ändå är vi så unga i förhållande mot hur gamla vi kommer att kunna bli". Detta var alltså 16 år sedan, när jag var 12. Och svaret jag fick var väl vad man kunde förvänta sig av en annan 12 åring, det vill säga inte så utvecklande. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan på den tiden så var det var mest en oskyldig observation.
Misstolka mig dock inte. Jag såg fram emot att bli äldre, och var lika nyfiken då, som idag på vad som kommer att hända i framtiden. Tidigare samma år, dagen som jag fyllde år, så trodde jag att jag att det var dagen som jag skulle bli tonåring, för det blir man ju när man blir "To-lv", tänkte jag. Men jag fick förklarat för mig att jag fick vänta ett år till. Attans, jag som såg fram emot att bli tonåring. Kort och gott så innebar ju det att jag såg fram emot att bli äldre.
Det var först 8 år senare som jag hade min första livskris, och det var dagen jag fyllde 20. Jag insåg att jag inte längre var tonåring och att livet hade tagit ett gigantiskt kliv sen jag sist reflekterade över det. Det gick tillochmed så långt att jag skickade ett mail till alla jag kände vilket skulle förklara min situation. Här följer ett utklipp ur nämnda mail som skrevs den 21'a Oktober 1999;
"Nu sitter den nyexaminerade 20 årigen här på morgonkanten och beundrar sig själv för sin minst sagt ståtliga insats till mänskligheten. Men är det till överbefokningen kan ni undra. Svaret är väl ja, men det är inte den primära tanken som slår i våra tomma huvuden. Miraklet som är synonymt med 20 kan faktiskt oxå uttryckas verbalt. Jag säger bara SPRIT! Importering från Danmark, Tyskland och systembolaget. Fasten man alltid har farbror torkel's pålitliga destilleringsmaskin (se. hembränningsapparatur), så känns det fortfarande tryggande att ha statens spritutlämingsanhalt i ryggen om något skulle gå fel. Men det är ju inte bara spritkulturen som kommer att förändras. Det är väl nu man förväntas jobba, gifta sig, skaffa barn, hus, bil och hund. Bo på en tvärgata i ett industriområde, eller kanske tillochmed skaffa ett litet hus på prärien. Men det finns dock en litet nackdel med det sistnämnda, det är allldeles för långt till Konsum därifrån, dessutom blir det ett helsike när ungarna växer upp och ska åka på disco tre dagar i veckan. Näää, det får bli en liten mysig lägenhet mitt i centrum med en rumsren katt som heter 'lampa' eller nått."
Såhär i efterhand med facit ihand, så kan jag konstatera att jag dels hade rätt och dels fel. Jag blev sambo inne i stan med ett gäng katter, och hade ingen tagit tag och reflekterat över något så hade jag säkert haft hus med vid det här laget. Det hade bara varit en tidsfråga innan jag var tvungen att sjutsa mina barn på disco för att kommunala färdmedel inte räckte till.
Det som däremot var fel med texten var den delen som handlade om sprit. Snacka om snevriden verklighetsuppfattning! Jag menar, det slutade ändå med att jag har en sundare alkoholinställning än många andra, och dricker i princip inte ens öl till mat (Sanning med modifikation och mjölk for the win!).
Hursomhelst så känns det bra att jag idag kommit underfund med vart det riktiga problemet ligger, och det är ju inte i en 20 årskris. Eller rättare sagt, allt det här är ju en ganska vanlig mognadsprocess men det är först nu det börjar bli "djupt".
För att inte tråka ut mina kära läsare, så kommer jag att avsluta resonemanget som jag har valt att kalla för existensiell kris, i ett senare inlägg. Det är dock inte så dramatiskt som det låter, då det egentligen inte min privata kris, utan hela mänskighetens...
Det som däremot var fel med texten var den delen som handlade om sprit. Snacka om snevriden verklighetsuppfattning! Jag menar, det slutade ändå med att jag har en sundare alkoholinställning än många andra, och dricker i princip inte ens öl till mat (Sanning med modifikation och mjölk for the win!).Hursomhelst så känns det bra att jag idag kommit underfund med vart det riktiga problemet ligger, och det är ju inte i en 20 årskris. Eller rättare sagt, allt det här är ju en ganska vanlig mognadsprocess men det är först nu det börjar bli "djupt".
För att inte tråka ut mina kära läsare, så kommer jag att avsluta resonemanget som jag har valt att kalla för existensiell kris, i ett senare inlägg. Det är dock inte så dramatiskt som det låter, då det egentligen inte min privata kris, utan hela mänskighetens...
Kommentarer
Trackback
