nikolaos

Det var final. Bara ett par minuters koncentration till, sen skulle allt vara över. Jag skulle gå av scenen som en av många som iallfall gjorde ett tappert försök. Slutsignalen gjorde entré och jag började snabbt se mig om efter närmaste väg därifrån. Visserligen var jag lite besviken, men jag fick iallfall försöka och jag förväntade ju mig inget. I vilket fall hade det varit en magisk kväll. Den där höstkvällen 1992, då distriktsmästerskapen i Blekinge hölls i Karlskronas idrottshall var något jag ändå skulle minnas för livet. Jag var ju trots allt helt känlsomässigt berusad över att Nintendo tagit sig ända till vår lilla stad för att ställa till en fest.

Jag hittade en trappa att gå emot då min kompis Patrik, som även han deltog i finalen, ropade på mig. "Dom ropar på dig". Va, tänkte jag? Undra vad dom vill. Jo det skulle snart bli tydligt när dom började vifta med ett splitternytt Super Nintendo. Wow! Det är inte sant. Jag och mina vänner hade ju bara gamla Nintendo, och dom nya... Ja, dom hade vi bara stående spelat i diverse varuhus tills vi blivit bortkörda av personalen. Sammanlagt hade det blivit oändligt antal timmar, men nu skulle man äntligen få ett alldeles eget, vilken lycka. Pappa var där med mig, och vi ringde snabbt till Mamma som blev jätteglad. Men gladast, det var nog jag, Nikolaos. Killen som blev poppis på skolan, inte dumt alls.

Dagarna senare så flockades förståss media runt denna lilla mästare. Något jag minns extra tydligt var en fotograf som ville att jag skulle sitta brevid mitt tvspel på sängen så han kunde ta ett kort. Efter några bilder så sa jag att det var meningen att Nintendot skulle vara ansluten till tv'n, varav han "Oh, men då får vi ju koppla in den dit istället", snacka om grävande journalistik.

När jag var hos Pappa sist, så gav han mig alla gamla tidningartiklar som han genom tiderna klippt ut, och jag ska avsluta mitt inlägg med en av dom. Avsluta med en bit av Nikolaos historia;



Hur gick det då i Stockholm? ... Jo förstår ni, inte så bra ;)